Idag låg det ett brev i vår brevlåda från min vårdcentral och precis som när jag får brev från FK blir jag orolig och får ångest. Tänk vad de gör med sjuka egentligen, för jag är långt ifrån ensam om att ha Försäkringskasseutlöst ångest.
Jag lägger brevet på köksbordet medan jag värmer lunchen. Jag blänger på brevet och hoppas att det ska försvinna eller i alla fall innehålla positiva nyheter.
Lika bra att slita upp eländet istället för att dra ut på pinan.
Min läkare har skrivit att i samråd med kollegor så kan hon inte förskriva LDN. Hon kunde alltså inte ens bemöda sig att kontakta ME-kliniken Sköndal i Stockholm som biträdande verksamhetschef sade att de samarbetar med.
Jag visste egentligen att det skulle bli så här men nu har jag det svart på vitt och den sista lilla gnuttan hopp dog.
Det finns ingen bot för oss med ME och det finns få lindrande behandlingar som exempelvis LDN, b12-injektioner, smärtlindring och sömntabletter och jag står nu utan all lindrande behandling.
Eller inte helt då jag faktiskt får värktabletter av en snäll själ i min närhet men inte ska man behöva införskaffa den lindring man behöver på illegal väg väl?
Jag orkar inte ens bli arg, jag känner mig mest uppgiven. Tio års kamp mot sjukvården börjar ta ut sin rätt och jag undrar fortfarande vem vården är till för.
Vad ska man säga ... Förjävligt är vad det är. Går det att anmäla till vem man nu anmäler det till? Patientombudsman eller nåt? Om de nu har samarbete med Sköndal så ska de väl baske mig åtminstone föra frågan vidare!
Kram!