mittlivmedme.blogg.se

Solen skiner och termometern i köket visar 41 grader. Inte för jag riktigt förstår var termometern hittat den temperaturen men det är i alla fall runt 20 grader ute i solen och min hjärna skriker: Du måste ut och jobba i det fina vädret. Varför skriker aldrig hjärnan att jag bara ska sätta mig och njuta av en bra bok och en kopp te?

 

Självklart så lyder jag min hjärna så jag plockar fram den lilla stegen och sekatören och börjar beskära äppleträdet. Marken runt trädet är ojämn, mina ben skakar som kastanjetter, armarna gillar inte att lyftas över axelhöjd och jag blir yr varje gång jag tittar uppåt men det går ändå förvånansvärt bra. Jag trillar inte en enda gång och jag har inte missar allt för många grenar :-P

 

Jag borde ju visseligen stoppat redan när svetten började rinna efter att jag lyft fram stegen men att bara bära en stege fram och tillbaka känns ju extra onödigt så därför fortsätter jag på ren och skär vilja. Sonen som sitter hemma och studerar kommer ut precis när jag fyllt skottkärran med alla grenar.

 

Han harklar sig och säger: du har inte möjligen tänkt på att be om hjälp???? Jag lovar att han kommer att bli en alldeles utmärkt pappa, han har redan den där bestämda pappablicken och jag känner mig lite som en olydig treåring. Men han är ju faktiskt inte hemma för att serva sin mamma, han har skolarbete som måste göras. Det finns ju en anledning till att de inte har skola fem dagar i veckan och den är inte att serva mamma. Men han får i alla fall gå bort med skottkärran till platsen där vi får slänga trädgårdsavfall.

 

Sedan vilar jag resten av dagen och när maken kommer hem så känner jag själv att jag kört alldeles totalt slut på mig själv. Jag orkar knappt prata och de där jäkla utmattningstårarna bränner bakom ögonlocken.  När vi senare på kvällen äter middag så känner jag att jag börar få en rätt rejäl träningsvärk i baklåren. Hur i all sin dar kan man få träningsvärk i baklåren av att beskära äppleträd? Sonen kommer på att det antagligen beror på att jag klättrat upp och ner på stegen. Långt borta är de dagar då jag kunde springa upp för tre trappor till kontoret på lätta fötter, utan att få feber eller träningsvärk.

 

Och som vanligt när jag kört helt slut på mig själv så uteblir sömnen. Tänk om kroppen kunde förstå att man behöver sin sömn som bäst när man är som mest utmattad. När jag legat uppe i soffan och kollat på teve i någon timme kommer maken upp. Han vill att jag går och lägger mig i sängen och så lägger han sig i soffan istället. Jag försöker att säga emot, varför ska han ligga på soffan för att jag varit dum mot min kropp idag men jag vet när jag ska ge upp, så jag går in och lägger mig i sängen och fortsätter att titta på teve. Vad har jag gjort för att förtjäna en så omtänksam och kärleksfull familj?