Det syns ju inte utanpå hur trött hjärnan kan bli.

- Du vet de där som kom till mig på jobbet någon gång varje år, inte advokater men.....
 
- Revisorer?
 
- Ja, precis.
 
Sådär låter samtalen ganska ofta hemma hos oss när mina ord flugit sin kos. Det går ju an att försöka prata när man ändå lyckas förklara någorlunda vad man menar och det är ju en himla tur att familjen är bra på att förstå mina omskrivningar.
 
Men så finns ju alla de gånger jag bara ger upp. Jag kan inte komma på något sätt att förklara vad jag menar och tyvärr är inte familjen tankeläsare :-P
 
De gångerna blir jag ledsen för att min hjärna inte längre vill fungera som den borde när man är 46 år. Nu är det ju inte bara orden som försvinner från hjärnan utan även andra saker som att man helt plötsligt glömmer hur något man använt huntratals gånger fungerar.
 
Som idag när jag satt i bilen efter att ha handlat lite hundgrejer så sitter jag och trycker och trycker på knappen till stereon. Men varför startar inte bilen? Jag var nästan redo att ringa maken och säga att bilen slutat fungera när jag kom på att startknappen faktiskt sitter en sådär tio centimeter högre upp än knappen till stereon.
 
När jag sedan kommer hem så försöker jag låsa bilen med larmtaggen till huset. Det gick inte heller särskilt bra. Ungefär lika bra som det gick att låsa upp ytterdörren med bilnyckeln. Jag tryckte och tryckte på lås upp knappen men ytterdörren förblev låst till jag använde rätt nyckel.
 
Visst lockar mina knäppa meningar, förvrängda ord och andra knasigheter till många skratt och självklart måste man få skratta åt mina klantigheter men innerst inne finns en stor sorg över att hjärnan inte längre vill samarbeta som den borde.
 
Jag vill ju kunna läsa vilken bok jag vill och inte bara de som är lättlästa, jag vill kunna följa enkla stickbeskrivningar, förstå en manual och kunna prata så att folk begriper vad jag menar. 
 
Det svåra är ju att det inte syns utanpå hur trött hjärnan kan bli.  Först så kan jag sitta och prata helt normalt med folk för att en liten stund senare inte kunna få fram orden i rätt ordning. Vad ska folk som inte känner en tro? Och varför kan inte läkare ta hjärntröttheten på allvar?

Kommentarer:

1 petra:

Hej.
Efter jag fick min diagnos förra veckan har jag läst på en massa om ME. Och en av de trevligaste källorna är din blogg. Kanske beror det en del på att vi är på ungefär samma ställe i livet; 45+ , stora barn och vovve.

Svar: Hej, tråkigt att höra att du också har ME men jag blir såklart glad av att du gillar min blogg. När jag fick min diagnos fanns det knappt några Me-bloggar och jag kände mig väldigt ensam. Kram
Nilla

2 Ina:

Känner igen mig. Tyvärr. Nu har jag fått en massa verktyg för att sakta bygga upp min hjärna igen och då även den delen av hjärnan där bla minnen samlas och som nu krympt och gör att man bland annat glömmer. Jag hoppas jag kan återkomma och säga att jag känner mig bättre såklart... Massa kramar och ha en fin torsdag <3

Svar: Det låter ju underbart. Hoppas verkligen att du får bra verktyg för att hjälpa hjärnan på traven. Kramar <3
Nilla

3 åsa i åsele:

Att glömma, tappa ord, att glömma å inte komma ihåg vad jag pratar om, är väldigt vanligt å besvärande i umgänge med andra människor, speciellt utomstående. kram

Svar: Ja man känner sig så udda och korkad. Kram
Nilla

4 Anja:

En av de värsta sakerna med hjärntröttheten tycker jag är att man blir asocial. Uppför mig inte som jag ska längre. När nån frågar nåt kommer jag inte ihåg att fråga tillbaka, när det kommer en tanke i huvudet medan nån säger nåt kommer jag inte ihåg att vara tyst tills de pratat färdigt osv. Att det finns så många sätt som denna sjukdom påverkar oss.

Svar: Precis så är det. Tror aldrig jag avbröt någon som pratade förut men nu händer det ofta. Den här sjukdomen attackerar verkligen från alla håll. Kram
Nilla

5 Monica:

Men du skriver väldigt bra! :)

/Monica

Svar: Tack <3
Nilla

Kommentera här:

Besökstoppen