Var ska man dra gränsen för självständighet och när går det över till dumdristighet?
Idag fick jag ett mejl från en person som läser bloggen. Den här personen har en tid känt att jag pressar mig alldeles för hårt men tvekat över att mejla mig eftersom det faktiskt är svårt att få fram omtanke och kärlek i text. Jag vet, det händer ju att personer missförstår det jag skriver här ibland ;-)
Jag får säga att jag blev hemskt glad och tacksam för det här mejlet, jag behövde nog skakas om lite grann. Bara för att jag inte rasar ihop i en liten hög betyder det ju inte att jag faktiskt orkar göra allt det jag faktiskt gör. Alla mina symptom blir ju självklart värre ju mer jag pressar mig.
Jag har svårt att förstå hur lite jag egentligen orkar och jag har svårt att acceptera att jag är så sjuk som jag egentligen är. Jag har tänkt många gånger att jag orkar ju mycket mer än många andra med ME men gör jag verkligen det? Är jag bara väldigt bra på att pressa mig långt över min egen förmåga? Jag vet ju faktiskt inte hur mycket bättre jag skulle kunna må om jag lät kroppen ta det mycket lugnare.
Min familj blir frustrerad när jag tackar nej till hjälp de erbjuder som exempelvis när jag stod och gjorde fruktsallad. Jag tycker att det går bra men familjen ser en darrande och skakade spillra som nästan skär fingrarna av sig. Var ska man dra gränsen för självständighet och när går det över till dumdristighet?
Maken sade faktiskt i helgen att han tycker det är svårt och jobbigt när jag är så tjurig. Han vill ju inte bara ta frukten från mig och göra fruktsalladen för då känns det ju som han omyndigförklarar mig.
Jag plågar ju inte bara mig själv utan jag utsätter min familj för massa onödig oro också. Nej, skärpning Nilla!
Från och med idag ska jag verkligen försöka tänka efter hur mycket som är rimligt för mig att göra och inte pressa mig så hårt. Ska nog till och med börja skriva lite dagbok så att jag förstår själv var min gräns går.
Ett stort tack till dig som skrev mejlet (du vet ju själv vem du är <3) Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är att du tog dig både tid och energi att skriva till mig. Tack <3
❤️❤️
Ibland behöver man nån utomstående som säger till. De ser allt på ett annat sätt och är inte familj .
Jag har ju - som grannen säger- svårt som grisen att ta emot hjälp. Det går inte ( "går hellre av på mitten än ber om hjälp, enligt grannen. Mkt sant!) och jag behöver hjälp OFTA egentligen. Men man( JAG) kan inte be om hjälp 324 ggr per dag, hela tiden. Jag blir ju ett kolli om jag ska erkänna alla ggr jag behöver hjälp.
Tycker det är fullkomligt vidrigt att säga . Hjälp mig.
Jag har insett att när folk "tar över", utan att jag ber om det- är så mkt enklare. Grannen tog över snöslungan i vintras. Jag stod brevid och väntade på att jag skulle köra. Han bara gjorde klart hela uppfarten. Jaha? Men å vad skönt det faktiskt var?! Jag kände först: men vad gör du? Jag kan själv!.. Men seriöst? Det KAN jag ju inte. Inte utan att betala fett för det.
Samma med en kompis som bara skickade över ett mess; när skulle du besikta bilen? Svar : 10.30. Ha dörren upplåst så
Kommer jag 10.20 och besiktar bilen åt dig.
Va?!.... Men åååå vad skönt !
Pierre har också börjat fatta att han tar ifrån mig grejerna helt enkelt. Först reagerar jag exakt likadant: vad göör du? Sen några sekunder senare så släpper det och "å vad skönt!" Kommer varje ggn. Är ju jag som gör fel hela tiden. Inte dom.
Jag måste lära mig. Men har jag inte gjort det på 12 år så vette 17.
Nu blev det en hel roman här:)
Sorry.
Hoppas du klarar att släppa lite och kanske faktiskt kan må lättare ❤️❤️