mittlivmedme.blogg.se

Mitt liv kryper fram i snigeltempo men ändå känns det som om livet springer förbi. 

Jag har lust att rycka i nödbromsen och be världen vänta på mig.

 

Jag vill inte missa allt för att jag varken orkar eller hinner följa med i omvärldens tempo

medan jag sitter i min stuga och ser alla årstider passera förbi.

 

Jag lever i nuet, det enda som egentigen betyder något

men helt plötsligt är nuet igår och jag har fortfarande inte flyttat mig från mitt soffhörn.

 

Det har snart gått tio år sedan jag först märkte att något inte stod rätt till i min kropp.

Tio år av värk, utmattning, hjärndimma, yrsel, migrän, skakningar, feber mm

Tio år av längtan att åter få kontrollen över min kropp.

 

Tio år fyllda av kamp både mot oförtående läkare, försäkringskassans omänskliga system, min egen kropp och mina egna tankar.

 

Tankar som riskerar att dränera mig på ännu mer energi om jag inte styr in dem på rätt väg.

Tankar som ifrågasätter vad jag duger till egentligen när jag ändå inte orkar bidra med någonting. 

Tankar som varvas med en inre kämparglöd som vill bevisa för alla att jag minsann ändå duger något till.

 

Ibland byts kämparglöden ut mot rädsla. Rädsla för vad framtiden har i sitt sköte.

Tänk om jag kommer att bli ännu sjukare? Tänk om boten aldrig kommer?

Tänk om jag alltid ska behöva se livet passera revy från mitt lilla soffhörn?

 

 

Jag vill ju leva och uppleva precis lika mycket nu som innan jag blev sjuk, jag har bara tvingats till ett helt annat sätt att hantera livet.