Hur kan man bli mentalt utmattad av att laga lite mat?

När jag har lite bättre dagar så har jag inga problem med att tänka positivt, tror jag är rätt positiv av naturen, men när de lite sämre dagarna kommer då är det inte fullt lika lätt att tänka positivt.

 

Jag vet att det har med min utmattning att göra men ändå får jag dåligt samvete om jag för en stund faktiskt tycker att livet är en gnutta orättvist eller att jag faktiskt tänker dumma sjukdom som stal stora delar av mitt liv. Det finns ju så många som har det mycket tuffare än mig.

 

De där dagarna när allt känns tufft och orättvis och kroppen inte orkar någonting då måste jag anstränga mig för att se saker som är positiva runt omkring mig. Självklart så uppskattar jag alltid min familj oavsett hur dåligt jag mår men jag försöker hitta andra små saker som faktiskt är bra fast jag mår skrutt som att jag kanske lyckades vattna blommorna eller orkade gå till brevlådan osv.

 

Men ibland är hela jag, min kropp, min hjärna och min själ så utmattade att jag inte orkar tänka positivt. Jag orkar inte tänka alls egentligen, utan vill bara gömma mig till utmattningen, värken och hjärndimman försvunnit. De dagarna önskar jag att jag inte behövde ta ansvar för min egen hälsa utan att någon bara skulle ta mig i sin famn och trösta och blåsa bort det onda som när man var liten.

 

Ofta händer det att jag inte känner att den mentala utmattningen är på väg förrän det är för sent och jag är på väg att börja gråta och oftast blir jag lika förvånad varje gång det sker. Öh, vad hände nu då? Hur kan man bli mentalt utmattad av att laga lite middag?

 

Det hände igår när jag lagade en väldigt enkel middag, medan kycklingkorven var i ugnen och riset på spisen diskade jag undan lite och någonstans här kom utmattningen. När maken kommer in efter att ha hjälpt dottern att starta en vintertrött moped och frågar om skärbrädan och kniven i diskhon är diskade så fräser jag tillbaka: jag orkar inte diska mer! Han svarar lugnt och samlat att det förstår jag, jag ville bara kolla. Och jag fräser ännu en gång att om jag diskat något så lägger jag väl inte tillbaka det i diskhon igen. Stackars lilla maken med en ängels tålamod.

 

 

När den mentala utmattningen kommer så kan humöret växla på ett ögonblick från ett glatt och positivt humör till att vara som den värsta pms-häxan. Ursäkta uttrycket men jag kommer inte på något bättre sätt att beskriva vad som sker i min kropp. Och jag gillar det inte!!! Jag förstår att det händer och jag vet att det går över men jag gillar inte när jag inte har kontroll över mitt humör och framför allt inte när det går ut över de jag älskar.

 

Det är mycket lättare att hantera ben som viker sig, händer som tappar allt de håller i, mjölksyra i hela kroppen, ja till och med en hjärna som glömmer var den bor än de här hemska humörsväxlingarna. Jag gillar helt enkelt inte att känna mig ledsen utan anledning, eller utmattning är väl en anledning men jag menar utan något som gjort mig ledsen.


Kommentarer:

1 Mia:

Oj, vad jobbigt du verkar ha det! Tur att du har en så förstående make och barn. De är viktiga för dig, förstår jag.

Jag har inga bättre ord att säga än "kämpa på" och det är ju det du gör varje dag, vad jag förstår!

Svar: Tack, tack, ja min familj betyder allt för mig och det är de som får mig att orka kämpa varje dag <3
Nilla

2 Lillemor:

å blä!!!! Hatar såna dagar! :( händer likadant här
Jag har absolut ingen koll på att det kommer förrän jag typ dör. Då är det ju lite sent. Och då pallar jag inget. Absolut inget. Inte kommentarer- oavsett hur oskyldiga. Inte ett skosnöre som inte vill gå upp. Inget. Jag bara rasar
Hatar det där. Och att hela tiden söka med ljus och lykta efter nåt bra.
Det måste man faktiskt inte. Tycker man kan få hata den här skiten ibland. Rätt upp p ner : hat bara.
Man klarar inte hur mkt som helst, dag ut och dag in.
Massa kramar!!!!!

Svar: Du har rätt man måste faktiskt få hata eländet ibland. Finns nog ingen som orkar med att leva som vi utan att få psykbryt ibland. Kramar <3
Nilla

3 åsa i åsele:

Det är synd om Dig när detta händer, det är förjävligt! Du har all rätt i världen att känna Dig less å irriterad, men kanske Du inte ska ta ut Din frustration på Din man, även om det är de närmaste som får ta smällen å sopa ihop resterna efteråt.
Jag kan bli så arg på mina hundar som typ beteer sig som vanligt men då jag inte orkar blir de så jobbiga å dumma...

Jag hinner oftast inte med utan jag typ dör "bara" när energin plötsligt utan förvarning tar slut.
Jag tycker det är väldans irriterande detta med "slut på orken" då det är svårt att veta hur långt den räcker.

kram

Svar: Nej, det är ju inte särskilt snällt att ta ut det på maken som alltid är snäll och ställer upp.
Det är ju hopplöst när man inte hinner känna att orken bara tar tokslut, en liten förvarning hade ju varit lämpligt. Förstår att det blir jobbigt med hundarna när du inte orkar. Kram
Nilla

4 Anonym:

Det är jobbigt när humöret svänger så. Jag håller med dig. Det är också tur att makarna är vana. Jag tycker du är fantastisk. Du verkar precis som du också skriver väldigt positivt annars. Men när sjukdomen tar över så är det inte lätt att behålla humöret. Jag blir också förbannad när jag somnar i rullstolen och sen fortsätter jag vara allmänt sur och irriterad på de som är runt mig. Min man brukar i de tillfällena säga lugnt och sansat, om du är trött Mia så gå och lägg dig och vila.
Jag sänder iväg styrkekramar till dig och energibollar också. ♥

Svar: Tack, jag försöker hålla humöret uppe men som du skriver så är det inte alltid så himla lätt. Tur att vi har fina och förstående män <3 Tack för styrkekramar och energibollar, jag skickar några till dig också <3
Nilla

Kommentera här:

Besökstoppen