mittlivmedme.blogg.se

Jag har insett att jag nog faktiskt skäms för att jag är sjuk. Jag har i alla år försökt intala mig att det inte är något att skämmas för, man kan ju inte hjälpa att man blir sjuk men jag har nog inte lyckats få min hjärna att förstå den biten. För varför skulle jag annars ständigt känna mig som en latmask så fort maken gör något jag inte orkar eller varför skulle jag annars skämmas för att gå och lägga mig och vila när familjen är hemma?

 

Det är ju inte så att de gör någonting som jag inte vill missa precis hela min vakna tid. Nej jag vill helt enkelt inte att de ska se den svaga och sjuka Nilla som måste gå och vila. Inte för att de på något vis dömmer mig utan för att jag skäms. Jag har misslyckats med att hålla min kropp frisk trots all träning och all nyttig mat.

 

Jag vill egentligen jobba, träna, sköta hem och trädgård och mycket mycket mer men istället så handlar mitt liv mest om att orka duscha och laga mat. Har jag tur så kan jag kanske få loss lite ogräs om det nu inte sitter så hårt att mina klena armar inte får loss det. Vi kan inte ens köpa vilken gasolgrill vi vill för de flesta kan jag inte ens öppna huven på med två händer.

 

Jag vill vara självständig och stark men istället är jag svag och beroende av min familj. Jag kan inte styra över min kropp och kan inte göra det som jag själv tycker att jag borde kunna göra. För inte ska man ha ont i armen i flera dagar för att man klippte lite gräs med en eltrimmer där släpet stått ?

 

Jag insåg att jag aldrig skulle kunna köra den stora bensindrivna gräsklipparen eller ens starta den själv så jag tyckte att jag anpassade mig efter min klena kropp men tydligen inte tillräckligt.

 

Jag förstår inte varför jag skäms egentligen för ingen i min närhet dömmer mig för min sjukdom. Kanske är det för att jag inte längre fyller samhällets normer för hur en medelålders kvinna ska vara. Kanske är det för att man ständigt behandlas som något katten släpat in när man besöker vården. Kanske är det för att man behandlas som en kriminell när man söker sjukpeng och sjukersättning eftersom man inte klarar av att jobba. Kanske är det för att det känns som om många tror att man har någon typ av lyxhustruliv när man är förtidspensionär. För visst finns det fortfarande mycket fördomar kring folk som har kroniska sjukdomar och inte kan arbeta? 

 

Det här med att skämmas för sin sjukdom är inte unikt vare sig för mig eller för personer med ME, fibromyalgi eller IBS utan jag tror det är vanligare än man tror bland folk som har kroniska sjukdomar, även bland dem som fortfarande kan arbeta.

 

Vi kommer nog inte sluta skämmas förrän folk slutar skuldbelägga de som blir sjuka och slutar vara rädda för det som inte känns "normalt".