Jag skäms nog faktiskt för att vara sjuk

Jag har insett att jag nog faktiskt skäms för att jag är sjuk. Jag har i alla år försökt intala mig att det inte är något att skämmas för, man kan ju inte hjälpa att man blir sjuk men jag har nog inte lyckats få min hjärna att förstå den biten. För varför skulle jag annars ständigt känna mig som en latmask så fort maken gör något jag inte orkar eller varför skulle jag annars skämmas för att gå och lägga mig och vila när familjen är hemma?
 
Det är ju inte så att de gör någonting som jag inte vill missa precis hela min vakna tid. Nej jag vill helt enkelt inte att de ska se den svaga och sjuka Nilla som måste gå och vila. Inte för att de på något vis dömmer mig utan för att jag skäms. Jag har misslyckats med att hålla min kropp frisk trots all träning och all nyttig mat.
 
Jag vill egentligen jobba, träna, sköta hem och trädgård och mycket mycket mer men istället så handlar mitt liv mest om att orka duscha och laga mat. Har jag tur så kan jag kanske få loss lite ogräs om det nu inte sitter så hårt att mina klena armar inte får loss det. Vi kan inte ens köpa vilken gasolgrill vi vill för de flesta kan jag inte ens öppna huven på med två händer.
 
Jag vill vara självständig och stark men istället är jag svag och beroende av min familj. Jag kan inte styra över min kropp och kan inte göra det som jag själv tycker att jag borde kunna göra. För inte ska man ha ont i armen i flera dagar för att man klippte lite gräs med en eltrimmer där släpet stått ?
 
Jag insåg att jag aldrig skulle kunna köra den stora bensindrivna gräsklipparen eller ens starta den själv så jag tyckte att jag anpassade mig efter min klena kropp men tydligen inte tillräckligt.
 
Jag förstår inte varför jag skäms egentligen för ingen i min närhet dömmer mig för min sjukdom. Kanske är det för att jag inte längre fyller samhällets normer för hur en medelålders kvinna ska vara. Kanske är det för att man ständigt behandlas som något katten släpat in när man besöker vården. Kanske är det för att man behandlas som en kriminell när man söker sjukpeng och sjukersättning eftersom man inte klarar av att jobba. Kanske är det för att det känns som om många tror att man har någon typ av lyxhustruliv när man är förtidspensionär. För visst finns det fortfarande mycket fördomar kring folk som har kroniska sjukdomar och inte kan arbeta? 
 
Det här med att skämmas för sin sjukdom är inte unikt vare sig för mig eller för personer med ME, fibromyalgi eller IBS utan jag tror det är vanligare än man tror bland folk som har kroniska sjukdomar, även bland dem som fortfarande kan arbeta.
 
Vi kommer nog inte sluta skämmas förrän folk slutar skuldbelägga de som blir sjuka och slutar vara rädda för det som inte känns "normalt".

Kommentarer:

1 Sara Boberg :

Åhh vad jag känner igen mig. Jag skäms också fast jag går omkring och inbillar mig att jag inte gör det. Har liksom ett behov att överdrivet förklara varför jag inte kan det ena eller andra. Skäms över den eviga kampen inombords. Skäms över att tro att jag är på bättringsvägen för att sedan åter krascha. Skäms över att åka upp och ner i energi. Skäms över att jag inte är mer än så här!! Fast jag tror tydligen att jag har accepterat min situation, men det har jag inte. Ibland får jag sådan lust att bara rymma. Vart vet jag inte och inte vet jag hur jag ska praktiskt klara av det heller men fly vill jag då och då. Kram till dig fina Nilla! 💕💕

Svar: Det här med acceptans är inte lätt. Ibland tycker jag att livet är rätt okej trots sjukdomar men ibland känns det bara nattsvart. Vi måste nog tillåta oss att vara arga och besvikna ibland. Ingen, inte ens de som är friska är positiva för jämnan. Kram <3
Nilla

2 Therese Åström:

Tycker det är hemskt att man ska behöva skämmas för att man är sjuk men det gör jag med ibland. Jag tror den känslan kommer delvis innefrån mig själv eftersom jag inte kan prestera på samma nivå och jag är i behov av hjälp för att klara vardagen. Att behöva hjälp känns som ett misslyckande eftersom jag alltid varit självständig och värderat det högt. Normerna i samhället bidrar mycket. Att vara sjuk och dessutom inte kunna arbeta ses av många som något fult. Även politiken är utformad på det viset. Sjuka och speciellt kroniskt sjuka får inte mycket utrymme i debatter. Tror själv att det beror på att vi inte är ekonomiskt lönsamma och att vi är så fokuserade vid arbete. När vi mötet nya människor är frågan om yrke ofta bland det första vi frågar. Att inte kunna arbeta och bidra leder då till att man skäms.

Svar: Visst är det hemskt att man ska behöva skämmas men det är svårt att låta bli. Spelar liksom ingen roll hur mycket man med förnuftet vet något som känslorna inte kan förstå. Jag håller med om det du skriver, är så mycket som påverkar hur man känner. Kram
Nilla

3 åsa i åsele:

Halleluja å Amen :) kram

Svar: Kram :-)
Nilla

4 me alltidvila:

Känner igen mig. Det känns som man inte är värd något längre. Man värderas efter prestationer överallt och hela tiden. Kram

Svar: Ja tyvärr är det så. Kram
Nilla

5 Sara:

Jag skäms säkert:jag skämtar ju och driver med min ME-hjärna, med hur lite jag kan gå eller hur fort jag blir trött. Om jag skojar om det kan det ju inte vara så farligt, eller hur? Och då ser ingen hur pinsamt det är att inte vara kompetent och självständig längre.

Svar: Precis, jag skojar också gärna om mina tabbar och klanterier som uppstår på grund av ME´n men visst finns det en hel del skam och sorg bakom. Kram
Nilla

6 M:

Igenkänning, bra skrivet som vanligt Nilla! <3

Svar: Tack <3
Nilla

7 ingenreumatiker.blogg.se:

Håller med föregående talare. Så mycket igenkänning! Tack för att du satte ord på mina känslor!

Svar: Tack själv <3
Nilla

Kommentera här:

Besökstoppen