Ju mer jag tröttar ut kroppen desto rörigare blir hjärnan

Bestämde mig tidigt idag för att försöka baka glutenfria tekakor som jag fått recept på av en tjej som sade att de smakar som vanligt ickeglutenfritt bröd. Trodde aldrig jag skulle sakna vanliga ljusa färska frallor så mycket som jag gör.
 
Jag borde ju förstått att det inte skulle bli lätt när jag knappt kan hålla i mjölkpaketet. Det är inte gjort för små och klena händer inte. Sölar ut massa mjölk som rinner längs med kökslådorna och ner på golvet. Ska trycka på knappen till köksassistenten som är trög och hal. Känner att ilskan och frustrationen fullkomligt sprutar omkring mig. De här tekakorna blev inte gjorda med kärlek minsann.
 
När så slutligen tekakorna ska in i ugnen ser jag att ugnsluckan ser för bedrövlig ut. Tror att både helgens köttfärslimpa och potatisgratäng sitter fast där. Ännu mer frustration. Måste komma ihåg att göra rent ugnen sedan men det går ju inte gärna nu när tekakorna är inne i ugnen och temperaturen är uppe i 225 grader.
 
Tror att barnen, som har hemmastudier idag, känner min frustration och ilska så de hjälper till att röja undan efter mig och ta ur plåtarna ur ugnen. Hann som tur var bara bränna mig en gång.
 
Istället för att nu lägga mig ner och vila så tar jag fram äggkokaren för att koka ägg. Den är inte rengjord sedan helgens äggkokande. Ännu mer frustration!!!!!!
 
Ska stoppa in en bit av en nybakad tekaka i munnen men den väljer en annan väg och studsar iväg på golvet. AAAAAhhhhh. 
 
Sonen säger att det kanske inte är så konstigt att kroppen bråkar efter vad du gjorde igår. Vad gjorde jag igår? Sonen påminner mig om att jag röjde i klädkammaren. Just det, det gjorde jag. Fick lite panik på att grejer bara kastas och stoppas in där det finns ett ledigt utrymme. Jag vill ha ordning och reda. Ska det vara så svårt?
 
Jag har märkt att ju rörigare hjärnan är desto mer skriker kroppen efter ordning och reda och skinande blanka ytor. Jag har nog alltid varit sådan men det har helt klart blivit värre sedan ME-hjärnan har degat ihop fullständigt. 
 
Det svåra är ju att ju mer jag tröttar ut kroppen desto rörigare blir hjärnan, så att bränna krut på att röja runt är nog inte bästa medicinen även om det känns skönt för stunden.
 
Kan säga att dottern och jag tyckte att tekakorna var väldigt goda medan sonen som kan äta vanligt bröd sade att de nog allt smakade ganska glutenfritt. Nu ska jag bara sjunka ihop i soffan och inte röra mig ur fläcken förrän jag verkligen måste.
 

Kommentera här:

Besökstoppen