Odugling!
Nu börjar verkligheten komma ifatt mig, jag behöver ett reservaggregat till kroppen och hjärnan. Jag har kört omkring på bensinångorna länge nu, men nu är även de slut.
Får säga att vi ändå kommit förvånansvärt bra i ordning med tanke på min hälsa och den korta tid vi bott här men ändå kan jag inte låta bli att se allt som behöver göras.
Igår tänkte jag att jag kanske skulle stryka lite kläder, det är ju inte så tungt. Jag orkade lyfta ut tvättkorgen med stryktvätt från tvättstugan till hallen sedan tog min energi helt slut. Odugling, inte ens det klarar jag av.
Det mesta som behöver fixas här hemma nu är sådant som maken behöver ordna som att sätta upp hyllor, tavlor, lampor, gardinstänger mm. Antingen är det för tungt för mig eller för högt upp för mina armar. Han den stackaren har en väldigt lång att göra lista nu.
Igår tänkte jag se om jag kunde ta ner de gamla gardinstängerna som förra ägarna lämnade kvar, men det är svårt när man med nöd och näppe kan lyfta armarna över axelhöjd. Odugling.
Kanske kan jag sätta upp taklampan i köket? Nej är alldeles för högt upp, man bör nog inte ställa en köksstol på bordet för att nå om man knappt klarar av att gå på släta marken utan att vingla. Odugling.
Till råga på allt så hängde låset på ytterdörren upp sig så det gick varken att låsa eller låsa upp med nyckel. Jag hittade någon låsolja som jag tänkte kanske kunde hjälpa tillfälligt men tji fick jag. Odugling.
Så när mannen kommit hem från jobbet med andan i halsen efter att cyklat hem från jobbet, det är väldigt mycket uppför, kastade han sig över låset. Det gick inte att rädda. Han slängde sig in i bilen för att åka till låsbutiken för att köpa nytt lås men de stängde redan klockan 17. Skit också. I med gamla låset igen så får han handla nytt på vägen hem från jobbet idag.
Efter detta lilla äventyr åkte mannen och handlade mat, tänkte att jag passar på att tände en brasa i kaminen så att vi får varmt och skönt i huset. Jag prövade med tidningspapper, tändvet och tändkuber inget fungerade. Elden stendog hela tiden, efter en timmes försök gav jag upp. Odugling.
Lampan vid ytterdörren fungerar inte, byta glödlampa det kan jag i alla fall. Släpar med mig en pall och ställer mig och byter glödlampa i kylan och mörkret, inget händer. Är nog ett större fel än bara glödlampan. Ännu ett uppdrag för stackars maken. Odugling.
Odugling, odugling, odugling är det enda som ekar i mitt huvud när jag sitter i fåtöljen och ser mannen släpa matkassar, kolla på utelampan, tända eld i kaminen och sätta upp gardinstång i köket. Tårarna smyger ut i ögonvrån. Det var ju inte så här det skulle bli.
Mannen tröstar, du har nog tagit ut dig lite mycket sista tiden. Du måste ta det lugnt. Du är sjuk! Jag löser det här. Åh, finaste mannen i mitt liv, vad gjorde jag utan dig?
Du. Att lära nytt och lösa problem när man har gröthjärna GÅR inte.
Du är inte oduglig. Du är bara inte i funktion för tillfället.
Låt mannen visa vad han kan, och visa hur glad du är att han är där. Och vila, läk, och lär långsamt.
Snart tänder du också i kaminen utan problem. Låt honom visa, när du känner att du är mottaglig.
Och sedan kan du gå och göra småpiff och framför allt visa hur mycket du uppskattar det ANDRA gör för dig (och för sig själva också förresten, det är väl inte bara i ditt intresse att hemmet ska fungera och vara trivsamt?).
Nu njuter du av allt som njutas kan, och låter de andra vara duktiga, och nöjer dig med att vara bekräftande! Din tid kommer!
<3 <3 <3