Finns det hjärterum....
Vi har haft några intensiva och trevliga dagar tillsammans med alla barnen i husvagnen, det har varit lite trångt men finns det hjärterum finns det stjärterum. Nu har barnen åkt hemåt och tystnaden och tomheten känns hemsk. De är vuxna och självständiga och jag är överlycklig varje gång de vill umgås med oss gamla föräldrar men det gör inte saknaden mindre.
För många år sedan svor jag att jag aldrig skulle bli en sådan där morsa som lipar när barnen åker iväg. Det gick åt pipsvängen med besked. Jag fick bita ihop hårt för att hålla inne tårarna till de åkt. Det är flera timmar sedan de åkte men tårarna kan inte sluta rinna. Varje gång jag tror att de torkat ut så ser jag något barnen glömt hos oss och då börjar det igen. Ett litet blått allergipiller som ligger ensamt kvar på bordet, dotterns solglasögon på köksbänken, sonens handuk på toaletten, allt får mina tårar att spruta igen. Det är ingen rimlig proportion på tårarna.
Jag fattar inte vad det är för fel på mig, jag får ju träffa barnen om en vecka igen. De ska ju inte till andra sidan jordklotet precis. Det kan inte bara vara för att barnen åkt iväg som tårarna rinner. Kanske är det utmattningen efter de sista dagarnas hålligång som också bidrar till gråten, kanske är det all instängd sorg över den vidriga sjukdomen som jag slåss mot som kommer ut.
Jag har nog aldrig tillåtit mig att sörja att livet blivit så begränsat av den dumma sjukdomen.Jag har alltid försökt vara stark och bitit ihop. Jag har nog sparat på mig många tårar som passar på att smita ut när tillfälle ges. Vad mina tårar än beror på så tänker jag låta dem komma idag, de behöver nog släppas ut så att jag snart kan skratta igen.