mittlivmedme.blogg.se

Igår kväll var det grillkväll för anställda med familjer på min arbetsplats. Jag och maken åkte dit för att umgås med mina kollegor som jag inte träffat sedan jag blev helt sjukskriven tidigt i våras. Det var med blandade känslor jag åkte till jobbet, jag visste ju inte riktigt hur det skulle kännas att kliva in på kontoret igen men måste säga att det kändes väldigt bra.Det var mysigt att träffa och krama kollegorna igen.

 

Men usch var jag saknar dem och mitt arbete, jag saknar framförallt den sociala biten men även känslan av att man är en del av något, att man gör något vitkigt. Det är förvånandsvärt lätt att tappa självkänslan när man går hemma hela dagarna och inte kan göra något vettigt. 

 

Det är lätt att känna sig obehövd, känna sig som en belastning, känna sig udda, känna sig utanför. Är man i min ålder ska man ju ha en karriär, man ska träna och hålla sin kropp atletiskt, man ska ha middagsbjudningar och  man ska baka sitt egna surbröd.

 

Vad gör jag hela dagarna? Känns inte så spännande att säga att mina dagar går åt till att överleva. För det är ju egentligen det jag gör. Jag planerar för att orka äta, duscha, klä på mig allt det som friska människor gör utan att tänka. Som jag gjorde utan att tänka för bara några år sedan.

 

Ibland måste man våga ta klivet ut på osäker mark och göra saker som man egentligen inte orkar, som leder till en krasch, som att jag igår var med på grillkvällen, Jag kommer att bära med mig de glada minerna när kollegorna såg mig, deras kramar och den härliga atmosfären länge.  Man behöver sådana här upplevelser att plocka fram ut minnes- och känslobanken när de tunga dagarna kommer. För tunga dagar kommer då man tycker att livet är hårt och orättvist men inte idag. Idag mår jag bra, spelar ingen roll att kroppen värker mer än vanligt, jag mår ändå bra.